瑞典文学院院士、诺贝尔文学委员会委员、作家艾伦·马特森(Ellen Mattson)于2024年12月10日发表演讲。
尊敬的国王陛下、尊敬的诺贝尔奖获得者、女士们、先生们，
韩江的作品中有两种颜色交相辉映：白色和红色。白色是她许多作品中飘落的雪花，在叙述者和世界之间拉起一道保护幕，但白色也是悲伤和死亡的颜色。红色代表生命，也代表痛苦、鲜血和刀伤。虽然她的声音可以温柔诱人，但却诉说着难以形容的残忍和无法弥补的损失。大屠杀后堆积如山的尸体上流淌着鲜血，血色变暗，成为一种诉求，一个文本既不能回答也不能忽视的问题：我们应该如何对待死者、被绑架者和失踪者？我们能为他们做些什么？我们欠他们什么？白色和红色象征着韩江在小说中重温的历史体验。
在2021年的《我们不分开》中，雪创造了一个空间，让生者与死者相遇，那些漂浮在生与死之间、尚未决定自己属于哪一类的人相遇。整部小说都在暴风雪中展开，在拼凑记忆的过程中，叙事自我穿越时间的层层，与死者的影子互动，从他们的知识中学习——因为归根结底，它总是关于知识和寻找真相，尽管这可能令人难以忍受。在一个精妙的唤起中，这位朋友尽管身体被困在数英里之外的医院病床上，却能够从架子上拿出一盒文件，找到一份文件，为历史拼图增添了另一块拼图。梦境蔓延到现实，过去蔓延到现在。这些界限被打破的转变是韩江写作中的常态，人们可以不受阻碍地四处走动，他们的触角指向两个方向，随时准备收集和解读信号。也许他们被所见所闻所击垮，而这总是以牺牲他们内心的平静为代价。然而，他们仍以所需的力量继续前行。遗忘永远不是目标。
“是谁杀了我？”被谋杀男孩的灵魂问道，因为他生前面部特征逐渐消散消失。对于幸存者来说，问题则不同：我该如何用这具让我饱受折磨的身体活下去？我该如何恢复这具被折磨得只剩下血肉之躯？但当身体放弃时，灵魂仍在继续说话。
当灵魂疲惫时，身体仍在继续行走。内心深处有一种顽强的抵抗，一种比言语更强烈的默默坚持，一种需要记住的需要：再说一遍，忘记不是目的，也不可能。在韩的世界里，人们受伤了，脆弱了，在某种意义上是软弱的，但他们拥有足够的力量，恰到好处的力量，可以迈出另一步，提出另一个问题，索取另一份文件，或采访另一位幸存的证人。随着光线变暗，死者的影子继续在墙上移动。什么都不会过去；什么都不会结束。
尊敬的韩江先生，我很荣幸代表瑞典文学院向您致以最热烈的祝贺，祝贺您获得2024年诺贝尔文学奖。现在，请您上台接受国王陛下的颁奖。
Presentationstal
Swedish
Presentationstal av Ellen Mattson,ledamot av Svenska Akademien,ledamot av Svenska Akademiens Nobelkommitté,10december2024.
Eders Majestäter,Ärade pristagare,Mina Damer och Herrar,
Tvåfärger möts i Han Kangs författarskap–vitt och rött.Det vitaär snön som faller i såmånga av hennes böcker,den drar en skyddande ridåmellan berättaren och världen,men vittär ocksåsorgens färg,och dödens. Rött står för livet,men ocksåför smärtan,blodet,knivens djupa snitt.Textens röstär stundtals förledande mjuk,men den talar om obeskrivlig grymhet,om ohjälplig förlust.Blodet från kropparna som travats i högar efter massakern rinner,mörknar,blir till en uppfordran,en fråga som texten inte kan besvara men inte heller ignorera:hur ska vi förhålla oss till de döda,de bortförda och försvunna,vad kan vi göra för dem,vadär vi skyldiga dem?Det vita och det röda symboliserar en historisk erfarenhet som Han Kangåterkommer till i sina romaner.
I Jag tar inte farvälfrån2021skapar snön ett rum där mötet kan ske,mellan levande och döda och de som svävande mittemellanännu inte bestämt sig för vilken kategori de tillhör.Hela denna roman utspelar sig inuti ett snöfall där berättarjaget lägger pussel med sina minnesbilder,samtidigt som hon rör sig motståndslöst genom tidsskikten och umgås med de dödas skuggor–och tar del av deras kunskap,för det handlar ytterst alltid om kunskap,att söka sanningen ocksånär denär omöjlig att ståut med.Med utsökt konkretion kan hennes väninna,trots att hennes fysiska kropp befinner sig i en sjukhussäng många mil därifrån,plocka fram en arkivlåda ur en hylla och leta upp ett dokument som fogarännu en bit till den historiska mosaiken.Drömmen spilleröver i verkligheten,det förflutna i nuet,ständigt sker hos Han Kang dessa förskjutningar där gränserna löses upp,och i osäkrade tillstånd rör sig människorna med sina känselspröt riktadeåt båda hållen,beredda att uppfatta signalerna och tolka dem.Kanske bryts de ner av detta seende och vittnande som alltid sker till priset av den egna sinnesron.Ändåfortsätter de,med den styrka som krävs.Glömskaär aldrig målet.
Vem dödade mig,frågar den mördade pojkens själ medan de ansiktsdrag som definierade honom i livet löses upp och försvinner.För den somöverlevtär frågan en annan:hur ska jag leva vidare med den här kroppen som bara varit mig till plåga,hur kan jagåterfåden kropp som tortyren förvandlade till enbart ett blödande ting.Men när kroppen ger upp fortsätter själen att tala,när själen tröttnar fortsätter kroppen att gå,längst därinne finns ett segt motstånd,ett stillsamt insisterande somär starkareän ord,kravet påatt minnas:återigen,glömskaär aldrig det som söks ochär heller inte möjligt.Han Kangs människorär sårade,bräckliga,i någon mening svaga,men de harändåjust såmycket styrka och just den sorts styrka som behövs för att taännu ett steg och ställaännu en fråga,begära utännu ett dokument,göraännu en intervju med ettöverlevande vittne.När ljuset sjunker fortsätter de dödas skuggorändåatt röra sig påväggen.Ingenting går någonsinöver,ingenting tar någonsin slut.
Kära Han Kang,påSvenska Akademiens vägnarär det mitt privilegium att till er framföra våra varmaste gratulationer till Nobelpriset i litteratur2024.Jag ber er nu att stiga fram för att motta Nobelpriset från Hans Majestät Konungens hand.
Award ceremony speech
English
Presentation speech by Author Ellen Mattson,Member of the Swedish Academy,Member of the Nobel Committee for Literature,10December2024.
Your Majesties,Esteemed Nobel Laureates,Ladies and Gentlemen,
Two colours meet in Han Kang’s writing:white and red.The white is the snow that falls in so many of her books,drawing a protective curtain between the narrator and the world,but white is also the colour of sorrow,and of death.Red stands for life,but also for pain,blood,the deep cuts of a knife.While her voice can be seductively soft,it speaks of indescribable cruelty,of irreparable loss.Blood flows from the bodies piled up after the massacre,darkens,becomes an appeal,a question that the text can neither answer nor ignore:how should we relate to the dead,the abducted,the disappeared?What can we do for them?What do we owe them?The white and the red symbolize a historical experience that Han returns to in her novels.
In We Do Not Partfrom2021,the snow creates a space where a meeting can take place between the living and the dead,and those floating in between who are yet to decide which category they belong to.The entire novel is played out within a snowstorm where,in piecing together her memories,the narrative self glides through layers of time,interacting with the shadows of the dead and learning from their knowledge–because ultimately it is always about knowledge and seeking out the truth,unbearable though it may be.In one exquisitely realized evocation,the friend,despite her physical body being confined to a hospital bed many miles away,is able to pull out a box of files from a shelf and find a document that adds a further piece to the historical mosaic.The dream spills over into reality,the past into the present.These shifts,by which boundaries are dissolved,are a constant in Han’s writing,where people move around unhindered,their feelers pointing in both directions,ready to gather and interpret signals.Perhaps they are broken down by what they see and witness,which always comes at the price of their own peace of mind.And yet they keep on going with the strength that is required.Forgetting is never the goal.
‘Who killed me?’asks the murdered boy’s soul,as the facial features that defined him in life dissolve and disappear.For the survivor,the question is a different one:how can I live on with this body that has only led me to torment?How can I regain the body that torture has reduced to nothing but a bleeding object?But when the body gives up,the soul continues to speak.
When the soul tires,the body keeps on walking.Deep within lies a stubborn resistance,a quiet insistence stronger than words,a need to remember:again,it is not the aim to forget,nor would it be possible.In Han’s world,people are wounded,fragile,in some sense weak,and yet they possess just enough strength,and just the right kind of strength,to take another step or ask another question,request another document or interview another surviving witness.As the light fades,the shadows of the dead continue to move around on the wall.Nothing ever passes;nothing ever ends.
Dear Han Kang,on behalf of the Swedish Academy,it is my privilege to convey to you our warmest congratulations on the Nobel Prize in Literature2024.May I now please ask you to step forward and receive your prize from His Majesty the King.
韩康在诺贝尔奖宴会上的演讲，2024年12月10日。
尊敬的国王、殿下、女士们、先生们。
我记得八岁那一天。我正要离开下午的算盘课，天空突然下起了倾盆大雨。雨下得很大，二十几个孩子挤在了建筑的屋檐下。街对面是一栋类似的建筑，在屋檐下，我可以看到另一小群人——几乎就像照镜子一样。看着那倾盆大雨，湿气浸湿了我的胳膊和小腿，我突然明白了。所有这些和我肩并肩站在一起的人，以及路对面的所有人——都以“我”的身份生活着。每个人都和我一样看到了这场雨。我脸上的湿气，他们也感受到了。这是一个奇妙的时刻，经历了如此多的第一人称视角。
回顾我读书和写作的时间，我一次又一次地重温这个奇妙的时刻。沿着语言的线索进入另一个人的内心深处，与另一个内心相遇。把我最关键、最紧迫的问题，托付给那条线索，并将它们发送给其他自我。
我从小就想知道。我们为何而生。苦难与爱为何而存在。这些问题千百年来一直在文学中提出，今天仍在继续。我们在这个世界上短暂存在的意义是什么？无论发生什么，我们保持人性有多困难？在最黑暗的夜晚，有一种语言会问我们是由什么构成的，它坚持以第一人称的视角想象居住在这个星球上的人们和生物；语言将我们彼此联系在一起。处理这种语言的文学不可避免地带有一种体温。同样不可避免地，阅读和写作文学的工作与所有破坏生命的行为是对立的。我想与站在这里的你们分享这个文学奖的意义。谢谢大家。
Han Kang’s speech at the Nobel Prize banquet,10December2024.
Your majesties,your royal highnesses,ladies and gentlemen.
I remember the day when I was eight years old.As I was leaving my afternoon abacus lesson,the skies opened in a sudden downpour.This rain was so fierce that two dozen children wound up huddled under the eaves of the building.Across the street was a similar building,and under those eaves I could see another small crowd–almost like looking into a mirror.Watching that streaming rain,the damp soaking my arms and calves,I suddenly understood.All these people standing with me,shoulder to shoulder,and all those people across the way–were living as an “I” in their own right.Each one was seeing this rain,just as I was.This damp on my face,they felt it as well.It was a moment of wonder,this experience of so many first-person perspectives.
Looking back over the time I have spent reading and writing,I have re-lived this moment of wonder,again and again. Following the thread of language into the depths of another heart,an encounter with another interior.Taking my most vital,and most urgent questions,trusting them to that thread,and sending them out to other selves.
Ever since I was a child,I have wanted to know.The reason we are born.The reason suffering and love exist.These questions have been asked by literature for thousands of years,and continue to be asked today.What is the meaning of our brief stay in this world?How difficult is it for us to remain human,come what may?In the darkest night,there is language that asks what we are made of,that insists on imagining into the first person perspectives of the people and living beings that inhabit this planet;language that connects us to one another.Literature that deals in this language inevitably holds a kind of body heat. Just as inevitably,the work of reading and writing literature stands in opposition to all acts that destroy life.I would like to share the meaning of this award,which is for literature,with you–standing here together.Thank you.
Copyright©The Nobel Foundation2024
