北欧时报编者注：“一个国家如果失去对中国的深度认知能力，将在未来做出严重误判。”
4月7日，瑞典资深中国问题顾问、汉学家克里斯蒂娜·桑德克莱夫（Kristina Sandklef）在文化报撰写一篇评论员文章，深刻指出：
保护东亚博物馆，不仅仅是房租问题，更关系到瑞典汉学与亚洲研究的未来。
全文编译如下：
自上世纪90年代经济危机以来，欧盟以外地区的区域研究一直被边缘化。在当今地缘政治快速变化的世界中——尤其是中国发挥着重要作用的背景下——这种趋势将带来严重后果。
因此，应当将东亚博物馆作为一个研究机构来重点投入，用以提升瑞典的亚洲研究能力，特别是中国研究能力。
“当我们不再重视专业知识，区域研究学者难以获得科研经费时，结果就是新一代专家培养的知识基础被削弱。这不仅会导致对现实的误判，还可能引发灾难性的决策。
没有什么比东亚博物馆及其研究图书馆更能说明这一问题了。50年前，它曾是北欧地区在东亚文化史与考古领域最重要的学术中心。
然而，由于外部科研资金匮乏以及研究人员减少，再加上负责该机构的‘国家世界文化博物馆管理局（SMVK）’内部的政治化倾向，该图书馆如今几乎无人使用。
目前图书馆已对公众关闭，也缺乏具备语言能力的工作人员来协助访客。馆藏中仅有17%被编目并录入国家图书系统（Libris），这使得研究人员甚至连馆内到底有哪些资料都无法掌握。”
去年秋天，SMVK进行了一项调查，建议对图书馆进行清理，并将其转变为一个文化历史收藏。
事实上，在去年夏天，由于图姆巴仓库发生洪水，清理工作已被仓促启动。
其中甚至包括丢弃了多期《远东古物博物馆公报》（The Bulletin of the Museum of Far Eastern Antiquities）——这是瑞典在东亚文化研究领域最具国际声望的学术期刊。
决策者认为图书馆中存在重复馆藏，但这一说法并未得到工作人员证实。相关争议，Ola Wong近期也在《Kvartal》杂志中有所报道。
另一个理由是：这些期刊已经被数字化，如果需要阅读，可以在线获取。
但这再次暴露了专业能力的缺失。
对于中国研究而言，这类资料的数字化本身就存在问题——这一点所有了解中国的人都清楚。
数字化实际上增加了资料被篡改、审查，甚至删除的风险。已有多位中国研究学者指出，一些15年前还能在线获取的重要资料，如今已经无法访问。
与此同时，在一个日益集权的中国环境中，研究人员获取中国国内档案的难度也在不断增加。因此，海外保存的这些资料显得尤为珍贵，必须加以保护。
斯德哥尔摩的东亚博物馆保存着大量独一无二的文献，这些文献来自100年前瑞中之间的大规模学术合作，也是该博物馆存在的基础。
而在中国，这些资料大多在日本占领时期、内战以及文化大革命的动荡中遗失。
这段学术合作历史意义重大，它塑造了瑞典与中国的关系，并为1949年中华人民共和国成立后两国的特殊关系奠定了基础。
例如，瑞典是第一个与中华人民共和国建立外交关系的西方国家。
这也使得瑞典学者在毛泽东时期相对更容易进入中国开展研究，而当时许多西方国家尚无法进入。
然而今天，无论是资金还是专业人才，都不足以支撑这些珍贵资料的整理与研究。
随着汉学人才培养的减少，这个研究图书馆存在被悄然废弃的风险——因为使用它的人越来越少。
目前，东亚博物馆因翻修而关闭，同时还面临因其他SMVK博物馆租金上涨而被整体裁撤的风险。
据称，馆内的雕塑大厅以及“石器时代中国”展览已经被撤除，取而代之的是更迎合公众的临时展览，如瑜伽和泰拳。
文章最后呼吁：
我们必须拯救东亚博物馆及其图书馆，同时加大对中国历史研究的投入。
仅仅依赖“国家中国知识中心”对当代中国的研究是不够的，我们需要更多真正理解中国历史与文化的研究者。
因此，应当让专家优先于泛化型人才，充分利用东亚博物馆为瑞典中国研究提供的独特资源与机会。
原文：
Ny debattartikel om varför detär viktigt att räddaÖstasiatiska museet,signerad Kristina Sandklef,senior Kinarådgivare och sinolog.Kristina argumenterar att bevarande avÖstasiatiska museet inte bara handlar om hyror utanäven om att värna svensk sinologi och Asienkunskap.Sedan1990-talskrisen har forskning inom områdeskunskap utanför EU nedprioriterats,vilket kommer att fåödesdigra konsekvenser i en värld med snabba geopolitiska förändringar där inte minst Kina spelar en stor roll.Därför borde man satsa påÖstasiatiska museet som en forskningsinstitution för att bredda svensk Asien-kompetens,inte minst Kina-kompetens.
"Att vi inte längre värnar expertis och att områdesforskare har svårt att fåforskningsmedel leder till en sämre kunskapsbas för utbildning av ny expertis.Det kanäven leda till feltolkningar av skeenden ochödesdigra beslut.Inget illustrerar detta problem bättreänÖstasiatiska museet och dess forskningsbibliotek,som för50år sedan var Nordeuropas främsta vad gällerÖstasiens kulturhistoria och arkeologi.Bristen påexterna forskningsmedel och forskare–tillsammans med politisk aktivism inne påmyndigheten Statens museer för världskultur(SMVK),som ansvarar förÖstasiatiska museet och dess forskningsbibliotek–har lett till att biblioteket numera knappt används.I dagär det stängt för allmänheten och språkkunnig personal saknas för att hjälpa
eventuella besökare.Endast17procent av samlingarnaär katalogiserade och sökbara i Libris,vilket gör det omöjligt för forskare och SMVK-personal att veta vad som egentligen finns i arkiven.
I höstas gjorde SMVK en utredning som kom fram till att biblioteket bör gallras och sedan omvandlas till en kulturhistorisk samling.Redan i somras påbörjades utrensningen brådstörtat efter enöversvämning i museets lager i Tumba.Bland annat slängdes ett antalårgångar av The Bulletin of the Museum of Far Eastern Antiquities,Sveriges internationellt mest ansedda akademiska tidskrift omÖstasiens kulturer.Beslutsfattarna ansåg att det fanns dubbletter i biblioteket,vilket anställda dock inte har kunnat bekräfta.Ola Wong har skrivit om turerna kring detta i Kvartal nyligen.
Ett annat argument var att tidskrifternaändåfanns inskannade digitalt om någon skulle vilja läsa dem.Här visar sig kompetensbristen ytterligare.När det gäller just Kinaär digitalisering av den här typen av källor problematisk,vilket alla Kinakunniga vet.Digitaliseringökar nämligen möjligheterna att förfalska,censurera eller i värsta fall radera de inskannade dokumenten.Flera Kinaforskare har rapporterat om hur känsliga dokument som var tillgängliga pånätet för15år sedan numera inte går att kommaåt digitalt.I ett alltmer auktoritärt Kina har det dessutom blivit svårare att fysiskt fåtillträde till kinesiska forskningsarkiv,vilket gör att det material som finns utomlands blir desto viktigare att värna.
Östasiatiska museet i Stockholm sitter påen mängd unika dokument från det stora svensk-kinesiska forskningssamarbete somägde rum för100år sedan och som utgör grunden för museets själva existens.I Kina har majoriteten av dessa dokument försvunnit i kaoset under japansk ockupation,inbördeskrig och kulturrevolution.Forskningssamarbetetär viktigt eftersom det har präglat de svensk-kinesiska relationerna och banade väg för den speciella relation Sverige hade med Kina efter folkrepublikens utropande1949.Vi var exempelvis det första västlandet att etablera diplomatiska relationer med Folkrepubliken Kina.Det ledde i sin tur till att svenska forskare lättare fick tillträde till Kina när landet under Mao var stängt för många andra i västvärlden.
I dag saknas det resurser,både rena pengar och mänsklig kompetens,för att hantera detta unika material.När det utbildas allt färre sinologer finns det risk att forskningsbiblioteket kan skrotas i det tysta eftersom fåpersoner nyttjar det."
(...)
"Östasiatiska museetär för tillfället stängt för renovering,och hotas dessutom av nedläggning till följd av hyreshöjningar för andra SMVK-museer.Enligt uppgift har både statyhallen och utställningen om Stenålderskina plockats ner för att ersättas av temporära,mer publikfriande utställningar om yoga och thaiboxning.
Vi måste räddaÖstasiatiska museet och dess bibliotek och samtidigt satsa mer påhistorieforskning om Kina.Det räcker inte med forskning om dagens Kina i form av Nationellt kunskapscentrum för Kina;vi måste ha fler forskare som förstår Kina pådjupet,både historiskt och kulturellt.Låt därför experterna premieras framför generalisterna och ta vara påde unika möjligheterÖstasiatiska museet ger svensk Kinaforskning."
编后语：
值得注意的是，长期从事东方文献研究、曾执掌东方图书馆三十年的瑞典汉学家、鸣虫音乐家冯辽（Lars）在读到相关讨论后，发出了一句意味深长的评论：
“当‘瑞典塔利班’在‘守护’文化与科研时，未来尚不可知，但更令人不安的是，连过去都变得不再可靠。
当狐狸看守鸡群、狼看守羊群，结局早已写下。”
这并非情绪化的表达，而是一位资深学者对当前文化与学术治理逻辑的深刻忧虑。
当专业被边缘化、当知识由非专业力量主导，当承载历史记忆的机构被以行政效率或短期逻辑处理时，真正消失的，不只是书籍与文物，而是一个国家理解自身与世界的能力。
